75 miljarder aha-upplevelser.

På mindre än 2 månader har jag upptäckt så mycket angående mig själv och min livssituation att jag ibland tappat kontrollen.

Jag har varit grymt medveten och självsäker på hur saker och ting fungerat (vilket de säkert gjort) utmärkt. Men att en längre tids mindre kaos i slutendan bli enormt.

  Jag har själv varit jätte omedveten om allt naturligt och hur vissa situationer faktiskt kan vara hemska som liten. Varför var det si eller så? Varför fungerade inte världen alltid som man ville? Mycket kärlek fick jag dock istället men det är säkert vårat sätt att försvara det jobbiga, de skall inte behöva veta. "Barnen vet hur mycket jag älskar dem". Men det räcker inte alltid.  

Från en beskyddande barndom vidare med direkttransport in i föräldralivet. Stark som fasen har jag vart (har ju alltid hört att jag var bäst i världen av mina föräldrar) men antagligen oftast för stark för mitt eget bästa. 

Det har tagit sjukligt lång tid att ta vissa livsavgörande beslut trots att jag vet att det kommer bli bra efteråt.

Jag har velat och hoppats så mycket att mina barn INTE skall ha sett eller tagit del av det hemska som faktiskt hänt i vårat hem den senaste tiden. Så mycket att jag glömt att jag vetat. När ena hjärnhalvan bestämmer över den andra att "glöm verkligheten och gör det lättare för dig".

Smack!    en knytnäve rakt i ansiktet. Klart de vet! Dessutom har jag undermedvetet varit medveten om det. Jag var väl bara inte psykiskt stabil att kunna lösa deras trasiga hjärtan under processen jag är fullt upptagen med mitt eget. Allt är nytt, dagarnam synen på mig, synen på mitt liv, synen på mitt hem, synen på framtiden, skam, känslan av att man inte alls kunde lita på sig själv eller den man allra mest trodde till att se de viktigaste i hela livet tagit skada.   

Men nu vet jag att de vet, nu kan jag utveckla och jobba där ifrån!

Men hur gör man!? Hur pratar man utan att de blir ännu värre, hur visar jag mig stark men ändå ledsen över allt som hänt, hur kan de få tillbaka sin tillit på att jag kommer göra ALLT för att skydda dem i fortsättningen?

(Det har givetvis hela tiden gjort men har under små stunder blundat för hårt för att slippa se verkligehetn, de vet ju mur mcyket jag äslkar dem)

Jag talade om att jag börjat diskuterat på tu man hand med barnen men att de lyssnat ett tag för att sedan snabbt byta samtalsämne.

Okej, tänkte jag. Då skall jag inte tvinga dem eller så har de inte tagit så illa vid sig?

-" Men det är nog för att de sett hur du alltid gjort Emelie, hur man alltid måste vara stark och sopa saker under mattan som gör för ont." Säger både min terapeut och en socionom under ett samtal.

Klart att de gör. AHA AHA AHA AHA, hela tiden, jag förstår. Nu förstår jag nya saker hela tiden, varje dag istället för att jag bara använt, ögon, hjärna och hjärta på rätt sett från början och valt rätt vägar under tiden.

Nu blir det som  att jag har missbrukat mat i hundra år och när jag väger 200 kg fattat att jag gått upp i vikt och måste börja tokräna!

Inge viktigt för er alls och garanterat bara rörigt skrivet och svårfattat men att skriva för mig är som att jogga för 200 kilos människan!

Hjärtat.
Jag får timtals undervisningar och föreläsningar och lär mig precis hur vårat hjärta funger. Höger och Vänster förmak. Höger och vänster kammare, segelklaffar, aorta och mycket där till. Vet hur allt är uppbyggt och hur det skall fungera korrekt.
Jag har dissekrat och grundligt lärt mig. Jag har åter gått HLR utbildning och lärt mig att förhoppningsvis kunna rädda ett liv om det skulle behövas. Jag har lärt mig hur hjärtstartar-maskinerna fungerar.

Men här står jag med all information om hjärtat när jag egentligen har noll koll på mitt eget. Varför det kan göra så fysiskt ont när det är psykiskt utdraget och hoppat på.
Jag skulle med all kunskap vilja kunna laga det igen.
Jag förstår inte varför jag ligger vaken om nätterna för att lyssna när hjärtat slår och känna hur det hoppar i bröstet.

Ett tag tänkte jag att det var mitt eget hjärta som jag idag höll i handen för att utforska vilket gjorde mig något lugnare.

Jag är jobbig och deppig nu, jag vet. Men oröttvisa procedurer får ta sin tid att läka. Även om jag ser att det EN DAG faktiskt kommer kännas HELT bra igen.

utifrån min profil..
Ibland kanske jag längtar efter dig? Du som skall smeka mig i håret, krama om mig när jag kommer hem mördbultad på eftermiddagarna, lyssna på allt det där som kanske inte är jätte väsentligt men skönt att tala med bara dig om! Ibland längtar jag efter dig som skall titta mig i ögonen, spänna blicken och berätta hur vacker jag är.
Ibland längtar jag efter dig som skall ligga tätt emot mig när jag vänder mig och vaknar till om nätterna och ibland kanske jag till och med längtar efter någon att kasta ur all skit på utan att egentligen mena något men för att få rensa hjärtat!
Ibland längtar jag efter dig som skrattar med mig åt egentligen inget alls!
Men jag längtar absolut inte efter dig som vänder ryggen till efter ett missförstånd, eller dig som blir sur och avundsjuk för att jag har roligt med annat eller andra. Heller inte dig som inte växer med mig och av att se mig utvecklas, utan krymper själv.
Heller inte dig som gör mig illa genom att ge mig blickar som får mig att kännas som en liten, liten hundvalp som just käkat upp dina skor. Eller dig som kallar mig egoistisk,svär och skriker, sparkar, slår och visar sina absolut sämsta sidor utan att se dem själv.
Saknar heller inte dig som tror det är okej att trycka ner mig till botten för att sedan be om ursäkt och lova att ALDRIG MER göra om det.
saknar inte dig som ständigt säger att du vill ändra dig för min skull.

Nej, just nu ser jag mig gärna med mig själv. Men när du väl är hos mig så ska vi förändra världen tillsammans och vi ska göra varandra lika lyckliga som vi förtjänar!
Men tills dess ska jag växa, må bra och utveckla mig själv. (Det är något jag under de senaste 15 åren lärt mig fungerar bäst)

Och till sist vill jag nämna att texten inte är tillägnad nån jag i nuläget känner!

Jag måste nog (med svansen mellan benen) erkänna att jag kanske missbrukat frasen "jag har inga kläder"! Har i vissa fall efter den misstagande uppfattningen även tyckt synd om mig själv och eventuellt gråtit en skvätt! Jag har dock kommit till instinkt nu då jag under en tid haft 3 (!) hem och haft full tillgång till kläder på alla ställen (mina kläder alltså) Väldans konstigt!
Har även en och annan tränings väska påfylld för eventuella akutbehov.
Problemet blev nu istället att jag har använt 'allt' (läs 30%) av mina kläder i alla hem vilket har resulterat i ett enormt tvättberg!
Jag vet med andra ord vad jag ska sysselsätta mig med i helgen! Fet high five.
Jo, kan tillägga att det blev väldigt jobbigt att fundera ut hur jag skulle få hem all tvätt på en gång! Påsar var ju inget alternativ. Det funkar ju bara att springa runt med när kläderna är nyköpta på stan?? :O
Så ett till konstaterande, det kan va kämpigt att bli medveten ;)

puss!

Tycker extremt synd om mig själv eftersom mördarbaciller har våldtagit mitt immunförsvar :/ Svårt att få nåt vettigt gjort utan att gnälla, sucka, svära, gäspa eller nysa!
I-landproblem Hej!
Myran är iallafall här och försöker underhålla sin mor och sig själv. Som "tur" är så har miljarder studier och det är det os på teven! Kanske tröstäta några pizzor och sortera papper resterande kväll!?

Puss