Idag hade vi föreläsning om blandannat nerver. När det diskuterades om hir vi har motoriska nerver som blandannat kan kategoriseras in i något som kallas 'sympatiskt bänervsystem'. Där kroppen påverkas direkt av nerver för att kunna hantera krissituationer. Exempelvis så ökar hjärtfrekvensen för att vi ska vakna till, pupillerna expanderas för att vi ska se bättre och så vidare.
Men det jag ville komma till var att jag tydligen fastnat i ett enda virrvarr av nerver, hjärn-tänkarfrustration och allt! Kan inte kroppen själv inse att saker faktiskt är jobbigt så fokuserar den istället på KRIS hela tiden och energin går till det. Exempelvis så får magen och de andra viktiga delarna inte de den behöver för att kunna fungera rätt. Där av svälter eller tröstäter folk mycket under 'depression'.

Hursom, har jag lärt mig ännu mer om kroppens intressanta funktioner men även tagit steget till att inleda en utredning av och för mig själv med en terapeut! Jag kan säga att jag gick gråtandes in. Avskyr att känna svaghet och veta att jag skall öppna mina innersta känslor.... och rädd för att få höra saker som jag egentligen kanske redan vet men som är mycket jobbiga att ta tag i.
Men jag gick iallafall ut med ett leende och könslan var fantastisk! En första pusselbit har funnit sin rätta plats..

Spännande kommer detta att bli.
Även om det givetvis kommer många uppförsbackar mellan raksträckorna så vet jag, att jag tillslut kommer stå på toppen.

God natt mänskliga människor ;)

Just nu är känslorna oense och i total otakt.
Först faniljestrul, sen betyg- och CSNstrul (som dock löst sig) och på det en trasig dator! Skjut mig!
Alltså jag är jätte nervös men ändå förväntansfull och livrädd och fylld av ny energi, mitt i allt detta så är jag med jämna mellanrum ledsen! Heja...
#jätteuddamänniska
I KNOW! Jag skulle så hemskt gärna vilja be om att få ett lite mer normalt liv tillbaka...
Meeen, idag är första dagen på resten av mitt liv ;)

Nu förstår jag hur drogmissbrukare eller andra missbruare känner sig.

Hur svag och liten man kan vara i sin egen kropp.

Hur hjärnan bestämmer att alla tankar bör trycka på de känsligaste punkterna för att tryca ner dig när du egentligen vill något helt annat.

Man blir fånge i sin egen kropp vilket i sin tur oftast leder till förvirring och osäkerhet. Plötsligt gör vi något desperat, vi egentligen inte vill.

Man måste alltså hitta orsaken till vad som hände från början. När blev det jobbigt att vara ensam och varför?

'Deppig'.

TRÖTT, ständigt jäkla trött, inte så konstigt med tane på hur svårt det är att sova och äta och hur hjärnan ger dig TOTALT onödig ångest. Åter igen bestämmer hjärnan och kroppen att detta ÄR jobbigt.

"Sov lite, dröm mardrömmar när du väl somnar. Ät inte, du är ändå inte hungrig men när du väl äter så gör det det ont och plågar dig fysiskt."

Detta i sin tur leder till att man ännu enkalre blir oloncentererad och förvirrad!

"Hej onda cirkel. Jag tänker ta mig ur dig!"

År 2013 var enligt mig ett fantastiskt år på många sätt!
Kan tom bli svårslaget men ändå inte sämre.
Jag har utvecklat både mig och tillsammans med min märhet till det bättre, även om det sämre inte var dåligt. Jag trivs nå enormt helt enkelt.
Jag har aldrig känt mig så stark både fysiskt och psykiskt och jag har aldrig sett så positivt på saker och ting som jag gjort/gör.
Jag har klarat en termin pä högskolan utan några större problem, trots min stora familj och allas intressen. Jag hann rese utomlands två gånger och roa mig med annat massoooor! ;)
Jag känner mig alltså grymt stolt över mig själv och ser bort från allt var nyårslöften heter eftersom jag redan hittat mitt sätt att leva hälsosamt och lyckligt!

Tack till alla nära och kära för eran tillit och ert stöttande och tack till de allra närmaste för att ni accepterat mitt engagemang för allt på samma gång och eventuell tidvis kaos! Men det vart beviset på perfektion ?