Nu förstår jag hur drogmissbrukare eller andra missbruare känner sig.

Hur svag och liten man kan vara i sin egen kropp.

Hur hjärnan bestämmer att alla tankar bör trycka på de känsligaste punkterna för att tryca ner dig när du egentligen vill något helt annat.

Man blir fånge i sin egen kropp vilket i sin tur oftast leder till förvirring och osäkerhet. Plötsligt gör vi något desperat, vi egentligen inte vill.

Man måste alltså hitta orsaken till vad som hände från början. När blev det jobbigt att vara ensam och varför?

'Deppig'.

TRÖTT, ständigt jäkla trött, inte så konstigt med tane på hur svårt det är att sova och äta och hur hjärnan ger dig TOTALT onödig ångest. Åter igen bestämmer hjärnan och kroppen att detta ÄR jobbigt.

"Sov lite, dröm mardrömmar när du väl somnar. Ät inte, du är ändå inte hungrig men när du väl äter så gör det det ont och plågar dig fysiskt."

Detta i sin tur leder till att man ännu enkalre blir oloncentererad och förvirrad!

"Hej onda cirkel. Jag tänker ta mig ur dig!"