Beslutade mig för att börja leta gummistövlar vilket var betydligt besvärligare än jag trott.
Inte för att det inte fanns utan för art utbudet var för stort.

Här är några exempel (dåliga bilder)

Trodde dock att min andra hälft skulle mörda mig när jag visade vad jag sökte men han log snällt när jag påpekade att det fanns MK stövlar!
Och det borde jag kunna tolka som jag vill :)

(Dessa bilder har jag lånat från zalandos hemsida)

bilden till tidigare inlägg laddades inte upp av någon anledning.
Gör ett nytt försök

snickerskladdkaka med crunchtopping blev resultatet efter dagens möda!
??

[Bild]

Trots denna för tidpunkten otroligt härliga väder så smyger sig höstkänslorna på ??

Jag tog med mig barnen till skogen för att plocka ihop lite "pysselmaterial" samtidigt som man får underbart frisk luft! Det är något speciellt med skogsvistelse på hösten.

Nu har vi en dekorerat vid ytterdörren.

??

Eddie 3 år till Jerry 9 år!
E: kan du inte glina jelly?
J:?
E:kan du vara ledsen?
J: ja, kan, kan jag väl?!
Pappa berättar att Jerry vill ha en puss!
Eddie smackar glatt på Jerry
E: Glina!
J: vad gör du?
E: Glina jelly!
J: uuuuuuuhhhuuu
E: asg!




Hundra timmar senare!
.........



E: puss puss puss puss puss puss

?

75 miljarder aha-upplevelser.

På mindre än 2 månader har jag upptäckt så mycket angående mig själv och min livssituation att jag ibland tappat kontrollen.

Jag har varit grymt medveten och självsäker på hur saker och ting fungerat (vilket de säkert gjort) utmärkt. Men att en längre tids mindre kaos i slutendan bli enormt.

  Jag har själv varit jätte omedveten om allt naturligt och hur vissa situationer faktiskt kan vara hemska som liten. Varför var det si eller så? Varför fungerade inte världen alltid som man ville? Mycket kärlek fick jag dock istället men det är säkert vårat sätt att försvara det jobbiga, de skall inte behöva veta. "Barnen vet hur mycket jag älskar dem". Men det räcker inte alltid.  

Från en beskyddande barndom vidare med direkttransport in i föräldralivet. Stark som fasen har jag vart (har ju alltid hört att jag var bäst i världen av mina föräldrar) men antagligen oftast för stark för mitt eget bästa. 

Det har tagit sjukligt lång tid att ta vissa livsavgörande beslut trots att jag vet att det kommer bli bra efteråt.

Jag har velat och hoppats så mycket att mina barn INTE skall ha sett eller tagit del av det hemska som faktiskt hänt i vårat hem den senaste tiden. Så mycket att jag glömt att jag vetat. När ena hjärnhalvan bestämmer över den andra att "glöm verkligheten och gör det lättare för dig".

Smack!    en knytnäve rakt i ansiktet. Klart de vet! Dessutom har jag undermedvetet varit medveten om det. Jag var väl bara inte psykiskt stabil att kunna lösa deras trasiga hjärtan under processen jag är fullt upptagen med mitt eget. Allt är nytt, dagarnam synen på mig, synen på mitt liv, synen på mitt hem, synen på framtiden, skam, känslan av att man inte alls kunde lita på sig själv eller den man allra mest trodde till att se de viktigaste i hela livet tagit skada.   

Men nu vet jag att de vet, nu kan jag utveckla och jobba där ifrån!

Men hur gör man!? Hur pratar man utan att de blir ännu värre, hur visar jag mig stark men ändå ledsen över allt som hänt, hur kan de få tillbaka sin tillit på att jag kommer göra ALLT för att skydda dem i fortsättningen?

(Det har givetvis hela tiden gjort men har under små stunder blundat för hårt för att slippa se verkligehetn, de vet ju mur mcyket jag äslkar dem)

Jag talade om att jag börjat diskuterat på tu man hand med barnen men att de lyssnat ett tag för att sedan snabbt byta samtalsämne.

Okej, tänkte jag. Då skall jag inte tvinga dem eller så har de inte tagit så illa vid sig?

-" Men det är nog för att de sett hur du alltid gjort Emelie, hur man alltid måste vara stark och sopa saker under mattan som gör för ont." Säger både min terapeut och en socionom under ett samtal.

Klart att de gör. AHA AHA AHA AHA, hela tiden, jag förstår. Nu förstår jag nya saker hela tiden, varje dag istället för att jag bara använt, ögon, hjärna och hjärta på rätt sett från början och valt rätt vägar under tiden.

Nu blir det som  att jag har missbrukat mat i hundra år och när jag väger 200 kg fattat att jag gått upp i vikt och måste börja tokräna!

Inge viktigt för er alls och garanterat bara rörigt skrivet och svårfattat men att skriva för mig är som att jogga för 200 kilos människan!

Hjärtat.
Jag får timtals undervisningar och föreläsningar och lär mig precis hur vårat hjärta funger. Höger och Vänster förmak. Höger och vänster kammare, segelklaffar, aorta och mycket där till. Vet hur allt är uppbyggt och hur det skall fungera korrekt.
Jag har dissekrat och grundligt lärt mig. Jag har åter gått HLR utbildning och lärt mig att förhoppningsvis kunna rädda ett liv om det skulle behövas. Jag har lärt mig hur hjärtstartar-maskinerna fungerar.

Men här står jag med all information om hjärtat när jag egentligen har noll koll på mitt eget. Varför det kan göra så fysiskt ont när det är psykiskt utdraget och hoppat på.
Jag skulle med all kunskap vilja kunna laga det igen.
Jag förstår inte varför jag ligger vaken om nätterna för att lyssna när hjärtat slår och känna hur det hoppar i bröstet.

Ett tag tänkte jag att det var mitt eget hjärta som jag idag höll i handen för att utforska vilket gjorde mig något lugnare.

Jag är jobbig och deppig nu, jag vet. Men oröttvisa procedurer får ta sin tid att läka. Även om jag ser att det EN DAG faktiskt kommer kännas HELT bra igen.