Sportiga Vintra fick medalj idag! Och med den stoltheten går hon iväg till gympahallen för att skutta runt ytterligare :D

För snart ett år sedan förvandlades min personlighet till något obekant, något som jag inte tyckte om.
Något förnekande inre som ljög för sig själv. Att inte längre kunna leva på hoppet om att allt en dag kommer bli bra, precis som jag vill!

En vändning från det uthållbara förändrades plötslig till det ohållbara. Min hjärna tänkte till 90% bara på "hur skall JAG kunna lösa detta? Hur ska JAG få min familj att må bra igen? Jo, om jag blundar och stänger in mig så kommer det automatiskt försvinna!"
Två månader senare, två långa månaders helvete över födelsedagar, jul- och nyårsfirande så blev det svartare och ljusare på samma gång! Jag fattade beslutet att gå vidare. Att inse och ta tag i mig själv för att kunna ta tag i oss, som då var JAG och mina barn.

För att kunna älska andra måste man älska sig själv och är den bilden aldrig tydlig så är det svårt att förmedla det rätt.

Att förlåta ett monster..
Jag har inte förlåtit! Jag behöver inte förlåta. Jag kämpar fortfarande med att jag så oerhört mycket, älskar den som smulade sönder vår familj i små molekyler, sakta men (o)säkert MEN idag mår jag bra av att älska personen. Idag är jag lycklig av att vi är en familj och idag ser jag ljust på framtiden utan att det är ett hopp eller önskan.
Jag lever inte längre i förnekelse och eftersom vi nu vet vad kärlek är så förmedlas detsamma vidare till våra barn.

Efter allt som hänt är jag glad att jag upptäckte hur fel allting var eftersom det fick oss att gå olika håll för att ta tag i oss själva. Jag är stark och du är nykter (alltid) och medveten om verkligheten.

Välkommen framtid. Du är efterlängtad!